Förutom försäkringsfrågor kommer det ofta upp frågor som rör arv och testamente i samband med att någon har avlidit. Därför ger vi här en övergripande beskrivning av juridiken kring dödsfall. Det som beskrivs är den svenska arvsrättliga lagstiftningen som gäller när den avlidna vid dödsfallet hade sin hemvist i Sverige.
Sedan den 17 december 2004 är arv eller gåvor inte skattepliktiga.
Den EU-gemensamma förordningen om arv är likställd med lag i alla EU-länder utom Danmark och Irland. Förordningen reglerar hur arvsfrågor ska hanteras i förhållande till var i lagens tillämpningsområde som den avlidna var bosatt.
I korthet fastställer förordningen att, om en arvsfråga ska prövas i domstol, är det domstolarna i det land där den avlidna var bosatt (”hade sin hemvist” som det uttrycks i förordningen) som ska pröva tvisten enligt det landets lagstiftning.
Därmed påverkar förordningen i princip bara efterlevande till avlidna som vid dödsfallet hade sin hemvist i ett annat land än Sverige. Den som trots bosättning/hemvist i utlandet vill säkerställa att svensk arvsrätt tilllämpas, bör skriva ett testamente som innehåller en så kallad lagvalsklausul.
Observera att EUs arvsförordning gäller just arvsrätten och påverkar inte bestämmelser i försäkringsvillkor – till exempel de som gäller för de tjänstegrupplivförsäkringar och pensionsplaner som ingår i svenska kollektivavtal, till exempel TGL-KL respektive AKAP-KR och KAP-KL.
Det är fortfarande förmånstagarordningen i försäkringsvillkoren som gäller, om inte ändrat förmånstagarförordnande finns. Detta gäller även om exempelvis spansk arvsordning ska tillämpas på arvet om den avlidna hade hemvist i det landet.
För försäkringsvillkoren finns dessutom lagvalsregler av innebörd att det är svensk rätt som tillämpas vid tvist om tolkningen av dessa.
Huvudregeln är att de tillgångar som en avliden person lämnar efter sig fördelas, om inte annat förordnats, enligt de bestämmelser som föreskrivs enligt svensk lag genom äktenskaps- och ärvdabalken eller genom sambolagen.
Den avlidnas släktingar indelas i tre arvsklasser enligt följande:
Första arvsklassen: Den första arvsklassen består av den avlidnas bröstarvingar, det vill säga barn, barnbarn och så vidare.
Andra arvsklassen: Den andra arvsklassen består av den avlidnas föräldrar, syskon, syskonbarn och så vidare.
Tredje arvsklassen: Den tredje arvsklassen består av den avlidnas far- och morföräldrar och deras barn (deras barn, det vill säga kusiner, ärver inte).
En efterlevande make ärver före första arvsklassen om bröstarvingarna är makarnas gemensamma barn. Bröstarvingar som är makarnas gemensamma barn har rätt till efterarv om de överlever den efterlevande föräldern.
Om den avlidna inte efterlämnar make/registrerad partner eller några bröstarvingar går arvsrätten över till andra klassen och så vidare. Finns ingen arvinge i någon av klasserna och inte heller något testamente, tillfaller arvet Allmänna arvsfonden.
För så kallade särkullbarn gäller särskilda regler. Ett särkullbarn är barn till en avliden förälder vars make inte är förälder till barnet. Särkullbarn har rätt att få ut sitt arv genast och behöver inte vänta tills styvföräldern också har avlidit.
