Medicinska experter i arbetsskadeärenden håller ofta inte måttet

Medicinska experter kan ha stor betydelse i domstolarnas arbetsskadeärenden. Men deras utlåtanden håller ofta inte måttet, visar en ny studie. Få av dem hänvisar till aktuell forskning, och retoriska slängar mot kolleger är vanliga. Många skulle behöva både utbildning och bättre kompetens, menar forskarna Sara Stendahl och Kjell Torén.

När en domstol ska avgöra arbetsskadeärenden kan den ta in utlåtanden från medicinska experter (se faktaruta). Tanken är att de sakkunniga ska ge en bild av om det finns skadliga faktorer i arbetsmiljön – "skadlig inverkan" – som kan ge den typ av skador som en person har. Juristerna anlitar läkare för att få ett bra medicinskt underlag för sina beslut.

De här utlåtandena har Kjell Torén, professor i arbets- och miljömedicin, och Sara Stendahl, docent i offentlig rätt, bägge vid Göteborgs universitet, studerat.

– Jag är väldigt kritisk, sa Kjell Torén, på ett seminarium på AFA Försäkring nyligen.

Forskarna har tittat närmare på när och hur kammarrätterna använder sig av utlåtanden från medicinskt sakkunniga. De har granskat alla arbetsskademål 2005 - 2009 där en sakkunnig förekom (cirka 150 stycken) och jämfört dem med mål utan domstolssakkunnig. Projektet har finansierats av AFA Försäkring och slutrapporten kommer i vår. Fallen handlar enbart om arbetssjukdomar.

Det finns en tydlig skillnad i hur de fyra kammarrätterna använder sakkunniga. Framför allt kammarrätten i Jönköping vänder sig till läkarvetenskapen oftare än de övriga.

Om den sakkunniga är kvinna och/eller professor är det troligare att bedömningen landar i att det finns skadlig inverkan i arbetet. Blir man bedömd i Jönköping är det låg sannolikhet att experten säger att det rör sig om skadlig inverkan, konstaterade Kjell Torén.

Domstolarna tar oftare in sakkunniga när målen gäller män än när de gäller kvinnor. I fall som handlar om psykisk ohälsa använder domstolarna mer sällan sakkunniga än vid till exempel belastningsskador.

– Det är lite konstigt, sa Sara Stendahl. Om hypotesen är att man tar in sakkunniga i särskilt svåra fall, borde många utlåtanden gälla psykiska diagnoser, som ju är svåra.

Kanske ligger förklaringen i den lista på experter som domstolarna använder. Där saknas till exempel psykologer. Över hälften av de utlåtanden som forskarna studerade var skrivna av ortopeder.

De flesta sakkunniga är män och majoriteten är professorer.

– Men det fanns också en del sakkunniga som hade ingen, eller bara lite, forskarutbildning. Det förvånade mig, sa Kjell Torén.

Kvaliteten på utlåtandena behöver höjas rejält, menar de.

Många sakkunniga verkar inte ha koll på det aktuella forskningsläget. De hänvisar sällan till vetenskapliga artiklar. Bara ett fåtal gjorde egna sökningar på vetenskapliga artiklar i den fråga som målet gällde. De tycks inte heller använda sig av kunskapssammanställningar av till exempel det slag som SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, publicerar. Hänvisningar till gamla läroböcker och till artiklar från 1940-talet förekommer.

– I hälften av fallen är det expertens personliga erfarenhet av patienter som styr bedömningen, sa Kjell Torén.

De sakkunniga använder också ofta en raljant och självsäker jargong i sina utlåtanden, fann forskarna. De kan attackera kolleger som har en annan ståndpunkt. Domstolen blir en arena där de kan fajtas med kolleger.

– Mycket ansvar faller tillbaka på domstolarna som fortsätter att välja de här sakkunniga, trots de grodor som finns i utlåtandena, sa Kjell Torén. Det finns en del bra intyg, men många sakkunniga borde gå en kurs, även om de är professorer.

Domstolarnas sätt att använda sakkunniga gör att diskriminerande normer riskerar att byggas på och fortleva, menade Sara Stendahl. De frågor som juristerna ställer, och urvalet av experter, färgar de svar som domstolen får, till exempel när det gäller psykisk ohälsa och arbetsmiljöproblem på kvinnodominerade arbetsplatser.

 

Text: Margareta Edling