Läraren Petter Kraftling och rektorn Mattias Molin
Foto: Andreas Hylthén
Vägen tillbaka efter skolskjutningen
Ett år efter dådet på Risbergska i Örebro är arbetsvardagen både det som skapar stabilitet och det som kan rycka undan mattan. Vi har träffat läraren Petter Kraftling och rektorn Mattias Molin.
Mycket är sig likt på Campus Risbergska i Örebro. Vuxna elever med bakgrund från många delar av världen myllrar omkring i de långa korridorerna mellan sina lektioner. Men något är också förändrat. För både anställda och elever finns minnena av händelserna den 4 februari 2025 kvar. Ibland starkare, ibland svagare. Men att komma tillbaka till skolan som de fick göra efter sommarlovet har varit en viktig del av läkningsprocessen för många.
Vi blir insläppta på skolan, som numera är låst, av komvuxläraren och skyddsombudet Petter Kraftling. Huvudentrén är bemannad med entrévärdar som småpratar vänligt med folk och skapar en trygg atmosfär.
Petter Kraftling har en facklig deltidstjänst som ordförande för Sveriges Lärare i Örebro. Den där dagen för drygt ett år sedan var han på skolan för att förbereda en mycket tung MBL-förhandling med skolledningen kring en organisationsförändring. Han satt på sitt rum när han hörde ett starkt ljud. Först trodde han att någon hade tappat något tungt i golvet. Sedan hörde han vad som lät som skottsalvor, därefter skrik. Han förstod att något allvarligt hände och tog sig in i kemiförrådet som är både låsbart och brandsäkert. Han barrikaderade sig och larmade.
”Mitt krisarbete började under dådet”
Även Mattias Molin, en av rektorerna på SFI, var på skolan och förberedde sig för samma MBL-förhandling. Han hade suttit på sitt rum hela förmiddagen men lunchade i matsalen när han hörde samma smäll som Petter hörde från sitt rum. Hans reaktion var att undersöka vad som hände och avstyra ett eventuellt bråk. Då hörde han tydliga skottsalvor och mötte folk som flydde i panik. Mattias och en kollega började evakuera elever i stället – de bokstavligen tvingade folk att utrymma när vissa ville gå tillbaka in och hämta sin mobiltelefon eller väska. När ljuden kom närmare var de själva tvungna att fly. Mattias lyckades ta sig till ett skyddsrum där han stängde in sig tillsammans med en annan medarbetare.
– Mitt krisarbete började under dådet. Så fort jag var inrymd uppdaterade jag mina medarbetare om vad jag visste och försökte få pejl på var alla befann sig. Samtidigt som dådet pågick började medierna höra av sig. Telefonen ringde oavbrutet.
Mattias tystnar ett slag i sin berättelse. Vi sitter på hans kontor, där han alltså tillbringade hela förmiddagen den 4 februari. Han berättar om den syn som mötte honom vid första återbesöket på skolan efter dådet: dörren var perforerad av skotthål som gått rakt igenom hans kontor och vidare ut genom fönstret.
– Jag hade änglavakt.
Både Mattias och Petter var inrymda i ett par timmar innan insatsstyrkan bankade på dörren, kontrollerade dem med laddade automatvapen redo och sedan hjälpte dem ut från skolan till den tillfälliga samlingsplatsen en bit bort. Efter ytterligare några timmar frågade Petter om han behövdes. ”Du kan åka hem”, fick han till svar. Utanför de kilometerlånga avspärrningarna blev han upphämtad av sin sambo. Mattias och resten av skolledningen fortsatte krisarbetet och planerade hur de skulle ta sig an nästa dag.
– Vi var nog i chock, men vi jobbade. Min enda tanke var att vi skulle samla all personal nästa dag. Jag hade en kontakt på Filadelfiakyrkan som kunde ta emot oss. Sen var det bara att börja ringa runt och försöka få tag i alla. Många hade blivit av med telefoner och datorer. Men på något sätt lyckades vi.
Dådet på Risbergska
Dådet inträffade den 4 februari 2025 på Campus Risbergska i Örebro.
Dådet pågick i 14 minuter från det första skottet till det sista.
Kl. 12.45 tog gärningsmannen sitt liv.
Innan dess hade han dödat tio personer och ytterligare sex skadades.
Detta är den mest omfattande skjutningen i Sverige någonsin.
Motivet bakom dådet har inte kunnat fastställas.
Återhämtning och vardag efter dådet
För Petter var det skönt att träffa sitt arbetslag och andra kollegor dagen efter.
– Det är lättare att prata om det vi upplevde med andra som var med, säger han.
Första veckan var det fokus på bearbetning och mående. Veckan efter började de så smått planera för att kunna återuppta verksamheten. Det fanns många praktiska problem att hantera, både kring lokaler och tillgången till undervisningsmaterial och datorer. Allt var kvar på brottsplatsen.
– Jag hade en del kontakt med eleverna via vår lärplattform. Efter runt fyra veckor kunde vi komma i gång med undervisningen igen i provisoriska lokaler. Jag tyckte det var ganska skönt att prata kemi och känna något slags normalitet igen.
Även i den fackliga rollen fanns det mycket att ta tag i. Men där hade Petter kollegor som till vardags jobbar på andra skolor som kunde avlasta honom. Nu fick Petter också träffa en traumaspecialist genom sitt försäkringsbolag. Det blev en viktig del i hans väg tillbaka. Men våren var väldigt tung för kollegorna. Det var många praktiska problem kring att driva skola i provisoriska lokaler. Dessutom befann sig både lärare och elever i någon form av posttraumatiskt tillstånd.
– Vi var alla på bristningsgränsen. Minsta motgång gjorde att vardagen föll samman igen. Det krävdes inte mycket för att man skulle vara tillbaka i sina tankar och känslor från dådet. En sån sak var alla medier som kontaktade en. Det har varit ett konstant tryck, säger Petter.
Men det var trots allt på jobbet som mycket av bearbetningen skedde.
När tycker du att någon form av normalläge började infinna sig?
– Något som påminde om normalt kom på sommaren. Innan dess hade jag någon period när jag inte ens orkade gå upp för trappan under en vecka. Att komma tillbaka hit till skolan efter sommaren och träffa eleverna var också ett bra steg mot normalitet. Men jag har insett att jag är skörare än förr. Det blir nog aldrig exakt som vanligt igen. Många kollegor beskriver samma sak – man känner en trötthet.
Själva undervisningen är en frizon för många
Mattias har liknande tankar men beskriver läget på ett annat sätt:
– Delar är normala. Själva undervisningen är en frizon för många. Där och då är man fullt upptagen. Men jag skulle säga att vi fortfarande är kvar i krisen. Den är inte akut längre men mycket arbete kvarstår. Det räcker med att något händer så kommer allt upp igen. Ett starkt ljud till exempel.
Mattias hanterade sitt eget trauma genom att bli väldigt instrumentell och lösningsorienterad.
– Yrkesrollen fick ta överhanden. Jag gick in i något slags chefsrobotroll där känslorna inte fick plats. Det funkade ett tag. Men sen var min son med om en olycka. Det klarade jag inte av. Då kraschade jag. Det slutade med att vi båda var sjukskrivna ett antal veckor. Jag tror att alla hamnar i någon form av kris och det här blev min.
– Alla medarbetare har nog inte bearbetat det som har hänt än. Det svåraste som chef just nu är att bedöma den här odefinierade skörheten. När medarbetare inte är sjuka, men heller inte friska.
För Mattias del har den oönskade erfarenheten som han fått lett till att han sitter på en kunskap som väldigt få ledare har.
Vi är nog en av landets vassaste ledningsgrupper inom krishantering.
– Vi är nog en av landets vassaste ledningsgrupper inom krishantering. Och det beror ju på att det inte är så vanligt att man testar krisplaner i skarpt läge. Jag märker att intresset för detta är enormt eftersom vi fått flera förfrågningar om att föreläsa.
Alla som var i tjänst på skolan under dådet har kunnat söka ersättning från Afa Försäkring och arbetsskadeförsäkringen TFA. Både Petter och Mattias har nu också fått sin ersättning. Det behövde gå en tid för att deras anmälan skulle kunna godkännas. För deras och många kollegors del handlar det ju inte om fysiska arbetsskador utan snarare psykiska. De faller under ”sveda och värk” i försäkringsvillkoren och de flesta verkar ha fått ungefär 10 000 kronor var från Afa Försäkring. Men det är olika för olika individer och efter ett år gör man en ny bedömning av om det finns några kvarstående problem.
– Där jag gömde mig fanns det en brandlarmstuta som drog i gång efter några minuter. Den tjöt i mina öron i ungefär 40 minuter och har gett mig lite tinnitus. Det skulle kunna vara en sån sak som bedöms som ett slags invaliditet, säger Petter.
Text: Per Cornell
Så jobbade Afa Försäkring efter dådet
Afa Försäkring satte ihop grupper med stor erfarenhet som har fått hantera de olika typerna av ärenden.
En grupp har fokuserat på skolpersonalen, som i många fall har omfattats av arbetsskadeförsäkringen TFA för kommuner och regioner.
Ytterligare en grupp har jobbat med arbetsskador på det statliga området, exempelvis poliser och blåljuspersonal. De får sin ersättning från PSA.
En tredje grupp arbetar med livförsäkringen TGL och har utrett ersättning till efterlevande till offren för dådet.
