Lokföraren Anna glömmer aldrig olyckan

Rälsen följer Dalälven förbi Säter och Hedemora, innan det är dags att göra rundgång på bangården i Krylbo. Tåget är med sina 626 meter egentligen för långt för att kunna få plats. Anna får tillåtelse av trafikledningen att dra förbi stoppsignalen med någon loklängd. Hon har 13 meter till godo.

– Det tar många år att lära sig att bromsa i precis rätt tid med ett tungt tåg. Det finns en yrkesskicklighet i den här precisionskörningen som jag tycker om.

Att köra godståg innebär att man ofta jobbar natt.

– Man får planera sin sömn efter schemat och sova på dagen. Men jag märker att det blir tuffare med nattjobb ju äldre jag blir. Några gånger har jag stått upp i loket och sjungit med till Carola i det handhållna säkerhetsgreppet för att hålla mig vaken i vargtimmen.

Loket är utrustat med säkerhetsgrepp för både hand och fot just för att undvika olyckor. Var trettionde sekund måste lokföraren trycka ner greppet med foten eller handen, annars ljuder en varningssignal och om lokföraren inte agerar då bromsar tåget automatiskt.

– Det är ett lite speciellt yrke, för man måste ha en bra reaktionsförmåga samtidigt som man kan slappna av. Det händer ingenting i flera timmar och sedan plötsligt kan det hända mycket på en gång.

En av de största arbetsmiljöriskerna för lokförare är påkörningsolyckor. Karin Hesse, arbetsmiljö- och säkerhetsdirektör på Green Cargo, säger att det finns en stor risk om man jobbar länge i yrket.

– De flesta lokförare känner någon som kört på någon, om man inte gjort det själv. Vi pratar mycket om det på våra grundutbildningar och betonar att man inte kan göra någonting om någon väljer att ställa sig framför tåget. Självklart ska man göra allt man kan för att försöka bromsa, men med ett godståg som har lång bromssträcka finns det oftast ingen möjlighet att stanna i tid.

Anna Sirsjö är en av de lokförare som har egna erfaren­heter. En morgon för snart 16 år sedan körde hon på en person som stod i en tunnel.

– Det var fruktansvärt och jag försökte tänka på det vi hade pratat om på utbildningen, att inte titta och att hålla för öronen eftersom syn- och ljudintrycken blir så starka. Men smällen hörde jag ändå och den glömmer jag aldrig.

Kamratstödjare hjälper till efter olyckor

På de flesta tågbolag finns kamratstödjare som kan komma ut vid påkörningsolyckor. Anna Sirsjö och en elev som var med i loket fick åka och fika med en kamratstödjare direkt efteråt.

– Vi pratade igenom det som hade hänt och det var på ett sätt skönt att ha eleven med, för då kunde vi gå igenom vad som hade hänt tillsammans. Vi bad också om att få åka samma tur igen med en instruktör som körde.

Efter en dödsolycka tas lokföraren ur tjänst och får träffa en läkare på företagshälsovården. Både Anna Sirsjö och hennes elev fortsatte arbeta efteråt, men det tog ett tag innan kroppens signalsystem varvade ner.

– Jag var liksom i höjd beredskap flera månader efteråt. När jag körde bil och närmade mig ett övergångsställe kunde jag bli rädd för att någon skulle kliva ut. Likaså om jag såg något i ögonvrån när jag satt i loket. Men det blev bättre med tiden.

Bilister chansar vid plankorsningar

En annan stor risk i yrket är bilister. Framför allt vid plankorsningar har det historiskt sett skett många olyckor.

– Det är ett stort problem att många bilister försöker hinna över även om bommarna gått ner, liksom gångtrafikanter som går under bommarna. Det blir en psykosocial risk för lokföraren som ser att det är en bil eller en människa på spåret, säger Karin Hesse på Green Cargo.

Efter att Anna startat om det krånglande systemet tre gånger hoppar det i gång och hon kan köra vidare mot Storvik. På perrongen i Storvik väntar redan en kollega på att lösa av.

– Hej avbytet! säger Anna och klättrar ur loket med sin ryggsäck.

Sedan väntar en timmes vila innan nästa passagerartåg mot Borlänge kommer förbi.

– Nu kan jag bara slappna av och tänka igenom arbetsdagen. Men det blir en tidig kväll i kväll, för nästa pass börjar halv fyra i natt.

Text: Karin Janson