På webbinariet ger Josef Pallas bland annat svar på följande frågor:
Hur påverkades arbetsvardagen hos olika yrken och professioner inom den offentliga sektorn vars arbetsuppgifter inte direkt kan kopplas till hanteringen av covid-19?
Hur påverkades arbetsvardagen i regioner som geografiskt låg utanför storstadsregionerna och som vanligen inte uppmärksammas i politiska, mediala och offentliga sammanhang?
Hur kan arbetsvardagen hos centrala välfärdsprofessioner och yrkesgrupper organiseras för att utveckla och stärka den offentliga sektorns motståndskraft?
I den offentliga sektorn är basen evidensbeprövad kunskap och beprövad expertis; arbetet ska utföras av de som kan. Under pandemin skakades denna bas om. Verksamheten byggde då mycket på att medarbetarna tog på sig eller blev tilldelade uppgifter som låg utanför det vanliga ansvarsområdet.
Många fick agera mer på sin egen bedömning och sin intuition i situationer som var helt nya, det fanns ingen erfarenhet av pandemi förut. Innovation var ett ledord. Man fick hitta på mycket av det som behövde hanteras på plats.
– Många fick själv autonomt och lite oberoende från resten av sin organisation hitta på lösningar som pandemin krävde för att man skulle kunna utföra sina arbetsuppgifter, säger Josef Pallas, professor, Företagsekonomiska institutionen, Uppsala universitet
– Om man tar lärare som exempel fick de till exempel trösta anhöriga, bedöma om elever är sjuka, hantera hur man ska organisera köer till matsal och hur man undervisar när plötsligt halva klassen inte var närvarande på grund av sjukdom och så vidare, säger Josef Pallas.
Medarbetare tog eget ansvar
Under framför allt den första vågen av pandemin byggde den offentliga sektorn på personalens egna kraft; att individer själva tog ansvar.
– Det är så uppenbart att det finns en enormt inneboende styrka hos väldigt många professioner. Man fick uppfinna nya arbetssätt. Hur hantera asylsökande när man inte kan mötas till exempel?
I organisationerna, myndigheterna och kommunerna under pandemin fanns inte riktigt tillräcklig kunskap för att de skulle vara funktionella under pandemin.
– Man kan beteckna många av dessa organisationer som en slags förlamning i pandemins inledande fas. Offentliga sektorn stod handfallen.
Man visste inte riktigt hur man skulle hantera den innovation medarbetarna kom med. Det blev en krock med den formella organisationen. Det blev en del konflikter när medarbetare behövde mer frihet för att kunna göra sitt jobb, samtidigt som det fanns ett strikt regelverk att förhålla sig till. Men organisationerna insåg att medarbetarnas innovativa synsätt behövdes.
– Organisationerna blev duktiga och inkorporerade de idéer och tankar som fanns hos professionerna. Men under pandemins gång faller rutiner inom den offentliga sektorn tillbaka till en formell styrning, säger Josef Pallas.
30 olika yrken ingår i studien
Forskningen bygger på 75 intervjuer under våren 2020 till våren 2023. Två tredjedelar kvinnor och en tredjedel män deltog. 30 olika yrken, som till exempel vårdpersonal, handläggare, kulturarbetare, lärare, miljöinspektörer och kuratorer, är representerade i studien.
Vill du läsa boken om projektet?
Att trolla med knäna – berättelser om pandemin och de människor som fått den svenska välfärden att fortsätta fungera, Bokförlaget Atlas/Arena Idé.
Text: Anna-Maria E. Alsand
