Trygg på jobbet, mars 2022.
Det var på juldagen 2020. Lena Trossö, undersköterska och barnsköterska på neonatal-IVA på Linköpings universitetssjukhus, hade bråttom. Hon behövde snabbt ta sig genom en dubbeldörr på avdelningen med en kuvös. Dubbeldörren var av den typ där den ena sidan är fixerad med en sprint mot ovansidan av dörrposten, medan den andra sidan öppnas med vanligt handtag. Den fixerade sidan av dörren hade krånglat en längre tid – sprinten kärvade. För att få upp den brukade de ta en sax eller liknande för att dra ner sprinten.
– Som det kan vara när det ska gå fort, man tänker inte alltid igenom allt. Jag tog tag med tummen och drog ner sprinten. Den gick upp, men det knäckte också till i handen. Tummen såg lite krokig ut så jag drog den rak och fortsatte jobba.
När Lena kom hem till Rimforsa efter arbetspasset hade hon rejält ont i tummen. ”Jaja, det är väl bara att linda den så blir det nog bra”, tänkte hon. Det var ju helger och annat, inte kunde hon bli sjuk för en sådan här fånig grej nu och ställa till det för alla andra på avdelningen.
– Det hjälpte inte att linda handen, men eftersom jag har en ganska hög smärttröskel så bestämde jag mig för att jobba på. Efter några veckor eskalerade det och jag kunde inte längre styra tummen. Den hakade liksom upp sig. En kollega märkte hur ont jag hade och tvingade mig mer eller mindre att söka vård.
Någonstans visste jag att jag var försäkrad via jobbet.
Lena besökte den vårdcentral där hon är listad. Hon blev skickad till akutmottagningen, akutröntgen och vidare till sjukgymnastmottagningen i Linköping för att få hjälp att lindra smärtan. Där fick hon träffa en arbetsterapeut som bandagerade henne ordentligt för att minska belastningen på tummen och Lena blev sjukskriven i tre veckor. Det blev inte direkt bättre och för att kunna börja jobba igen fick hon en plastskena som höll tummen ännu mer fixerad.
Fick tid för operation
Det gick att jobba, men skadan vill inte läka. På IVA-avdelningen för tidigt födda och sjuka barn använder Lena och kollegorna händerna i alla arbetsmoment. Här ligger fokus på att vårda barn som kan vara födda från vecka 22 och bara väger 450 gram. Som på många andra arbetsplatser inom vården är de anställda i första hand inriktade på att ge vård till patienterna. Skomakarens barn och så vidare. Så här i efterhand tycker Lena att hon borde ha varit lite mer rädd om sin egen hälsa i den här situationen.
Fram mot slutet av april sökte hon vård igen. Det konstaterades att hon troligen fått så kallad triggertumme till följd av att hon gått med skadan så länge. Hon fick tid för operation, som skedde i mitten av maj.
– Ett par veckor senare kunde jag börja jobba igen. Det blev väldigt mycket bättre, men trots att det har gått över ett år sedan jag skadade mig är det inte helt bra än. Jag känner fortfarande att jag blir väldigt trött i handen om jag använder den mycket. Den funkar, om än inte helt perfekt. Men jag har vant mig.
Ny bedömning ska göras
Efter skadan tog cheferna tag i situationen på ett bra sätt, tycker Lena. Den närmaste chefen Linda Ekstrand kallade in Lena och skyddsombudet. De gjorde tillsammans en anmälan till Afa Försäkring för att Lena skulle kunna få ersättning för arbetsskadan genom den kollektivavtalade försäkringen TFA. I ett första skede fick hon ersättning för kostnaderna i samband med besöken hos de olika vårdinstanserna, och sedan även för förlorad arbetsinkomst på cirka 6 000 kronor. Efter 18 månader görs en ny bedömning kring eventuellt kvarstående problem. Den bedömningen har inte gjorts ännu.
– Någonstans visste jag att jag var försäkrad via jobbet, men jag har aldrig sökt eller fått några pengar tidigare. Jag trodde kanske inte att jag skulle få något heller, så jag känner mig väldigt tacksam över ersättningen. Det är en fin förmån vi har och som man inte tänker så mycket på förrän man faktiskt behöver den.
De gjorde regelbundna uppföljningar av Lenas situation och hon har kunnat jobba som vanligt efter skadan. Dörren har också åtgärdats så att man inte behöver dra ner sprinten utan bara trycka lite lätt på dörren så går den upp. En annan orsak till att Lena inte var så fokuserad på den egna hälsan är den speciella situation som rått på Universitetssjukhuset i Linköping under pandemin. Eftersom Lena och hennes kollegor arbetar med intensivvård har de fått frågan om att hjälpa till på de andra IVA-avdelningarna som har behandlat covid-19-patienter.
– Samtidigt finns det inga andra än vi som behärskar intensivvård för barn som är födda väldigt mycket för tidigt. Därför beslutade vi att jag skulle stanna på avdelningen under pandemin, jag kunde helt enkelt göra mest nytta här, och det har såklart varit mycket att göra.
Sunt förhållningssätt
Viruset höll sig tyvärr inte helt borta från avdelningen utan ställde till det även här. Lena och kollegorna har ställts inför väldigt svåra avvägningar när föräldrar till för tidigt födda och sjuka barn varit smittade av covid-19. Hur ska man göra när smittrisken är hög och så få som möjligt ska vistas på avdelningen?
– I möjligaste mån försöker vi hitta en lösning så att föräldrarna ska kunna vara med sitt barn. Det är så otroligt viktigt att de får chans att vara närvarande för att kunna knyta an till sitt barn som egentligen inte alls var tänkt att komma nu. Men det är klart att det har varit svårt ibland.
Engagemanget för jobbet får dock inte gå för långt. Lena har med åren hittat ett sunt förhållningssätt mellan att vara helt närvarande i sitt arbete och helt närvarande i sin fritid. När hon åker hem till Rimforsa efter ett arbetspass stänger hon också dörren till de ibland mycket dramatiska omständigheter som råder på avdelningen och öppnar dörren mot sin egen återhämtning: naturen och att spela strategispel på datorn.
Text: Per Cornell Foto: Satu Knape
Det här är en artikel från Afa Försäkrings tidning Trygg på jobbet, mars 2022. Läs fler artiklar och nummer och ta reda på hur du kan prenumerera digitalt på tidningen kostnadsfritt.
