Seminarium om nanomaterial på arbetsplatsen

Nanomaterial är kemiska ämnen i extremt liten storlek. Materialen är kraftfulla i förhållande till sin lilla massa och används bland annat i batterier, textilier och kosmetika. Den 29 maj presenterades aktuell forskning om nanomaterialens påverkan på hälsa och arbetsmiljö vid ett seminarium på AFA Försäkring.

– Oavsiktligt framställda nanopartiklar finns till exempel i avgaser och svetsrök. Avsiktligt framställda finns partiklarna exempelvis i metalloxider och kolbaserade fibrer och rör, sa Maria Albin, professor i arbets- och miljömedicin på Karolinska Institutet.

Nanoteknologi är ett expanderande område som idag sysselsätter 300 000–400 000 personer i EU. Tillverkning och användning av nanomaterial är ganska nya företeelser och kunskapen om partiklarnas effekter på vår hälsa och arbetsmiljö är begränsad.

– Söker man på nanomaterial och cancer i en medicinsk databas handlar de flesta träffarna om framsteg i behandling av cancer. Samtidigt produceras kolnanorör, som är starkare än stål och används i flygindustrin och i sportutrustning. Tester på råttor visar att rören fastnar i lungan vid inandning och ökar risken för lungcancer, sa Maria Albin.

– Jag skulle säga att nano är en viktig arbetsmiljöfråga. Sverige saknar ett regelverk för nanomaterial, medan länder som Tyskland, Danmark, Finland och USA har kommit längre. I den statliga nanoutredningen skriver man att en säker hantering av nanomaterial är ytterst angelägen för arbetsmiljön. Jag ser fram emot den dagen. Ett nanomaterial är nämligen säkert först när det inte innehåller fler risker än andra material.

Nanopartiklar kan spåras med radioaktivitet
Mikaela Qvarfordt, doktorand vid Institutionen för medicinska vetenskaper på Uppsala universitet, berättade om ett projekt där hon och hennes kollegor studerat inandning av nanopartiklar.

– För att ta reda på om inandade nanopartiklar kan passera ut i blodomloppet märkte vi dem med radioaktivitet. De friska försökspersoner som fick inandas en liten mängd nanopartiklar visade inte något läckage av partiklar ut i kroppen. KOL- och IPF-patienter fick däremot runt fem gånger så höga värden av partiklar i kroppen. Vår slutsats är därför att personer med skadat membran i lungblåsorna läcker partiklar ut i blodet i mycket högre utsträckning än friska, sa hon.

Behov av gränsvärden för att mäta risker
Ann-Beth Antonsson, professor i ergonomi på IVL Svenska Miljöinstitutet, berättade om ett projekt där hon och övriga medverkande undersökt hur riskerna med nanomaterial kan bedömas och hur exponeringen kan kontrolleras.

– Nanomaterial blir allt vanligare på arbetsplatserna och eftersom kunskaperna inte håller jämn takt får man tillämpa försiktighetsprincipen. Vårt projekt har som syfte att ta fram metoder som ska kunna användas av arbetsmiljöingenjörer och yrkeshygieniker ute i arbetslivet, sa hon.

– Vi har studerat stora industriföretag och noterat att nanomaterial är dyra och används inom speciella områden. Vårt intryck är att man har stor respekt för dessa material och att man har en kontrollerad hantering. För att kunna mäta exponering behöver man ett gränsvärde. Idag saknas fastställda gränsvärden för nanomaterial och berörda myndigheter hänvisar istället till värden för bulkmaterial.

Solceller, kolnanorör och säkerhetskultur
Joakim Pagels, docent i aerosolteknologi vid Lunds universitet, berättade om ett projekt där han och hans kollegor gjort mätningar på arbetsplatser där man tillverkar och hanterar nanomaterial.

– Företagen vi besökte tillverkar olika typer av nanomaterial, till exempel halvledarnanotrådar, som används i solceller och kan komma att bidra till framtidens energiförsörjning. En av utmaningarna med att göra mätningar på arbetsplatser är att det ofta finns höga halter av andra material, vilket kräver metoder med särskild känslighet, sa han.

– Vi besökte också företag som tillverkar kolnanorör. I 50 procent av de ytprover vi tog på bord, golv och datormöss hittade vi kolnanorör. På flera av företagen såg vi en förbättringspotential när det gällde hantering av pulverformiga nanomaterial, sa Maria Hedmer, doktor i medicinsk vetenskap vid Arbets- och miljömedicin på Lunds universitet.

Christina Isaxon, fil. doktor i aerosolteknologi vid Lunds universitet, berättade om säkerhetskulturens betydelse på arbetsplatser för att få en säker hantering av hälsovådliga material.

– Man beräknar risker med material utifrån exponering och farlighet. När det gäller nanopartiklar har vi ganska stora kunskapsluckor inom båda dessa områden. Vi har studerat hanteringen av nanomaterial på 31 laboratorier och till exempel sett att äldre forskare inte alltid använder skyddsutrustning, sa hon.

– Vilken säkerhetskultur man har på en arbetsplats kan både öka och minska effekten av de fysiska skyddsmetoder som finns att tillgå. Det är bra att ha säkerhet som en given punkt på informationsmöten.

Fr.v: Bengt Järvholm, moderator, Mikaela Qvarfordt, Magnus Svartengren, Ann-Beth Antonsson, Maria Albin, Joakim Pagels, Maria Hedmer och Christina Isaxon.

Nya material kan kräva nya tankesätt
Efter seminariet följde en frågestund där föredragshållarna utgjorde expertpanel.

– Vi kanske måste tänka i nya banor för att kunna skatta risker med till exempel nanopartiklar. Startar man en ny verksamhet, som hantering eller tillverkning av nanomaterial, har man skyldighet att göra ett systematiskt arbetsmiljöarbete. Jag tycker att man ska börja där, sa Magnus Svartengren, professor i arbets- och miljömedicin vid Uppsala universitet.


Text och foto: Adam Fredholm


Presentationer
Maria Albin –  Nanomaterial i arbetsmiljön – introduktion

Mikaela Qvarfordt – Inandade nanopartiklar – skillnader i upptag

Ann-Beth Antonsson – Kan något så litet vara farligt? 

Joakim Pagels och Maria Hedmer – Nanopartiklar på arbetsplatsen – olika metoder för att säkerställa trygghet och säkerhet

Christina Isaxon – Hur man kan jobba med sökerhetskulturen för att få en säker hantering

Fakta: Nano som måttenhet

Nano är ett mått som motsvarar en miljarddel. En nanometer är en miljarddels meter, eller 0,000 001 mm.